I korridoren utanför sessionssalen var stämningen överraskande varm. Ledamöter som i vanliga fall passerade varandra med snabba nickar stannade upp, log och bytte några ord. Den informella hyllningen innan det stängda mötet hade vuxit fram spontant, nästan som en andningspaus innan allvaret tog vid. En efter en reste sig deltagarna i rummet när huvudpersonen för dagen steg in. Applåderna spred sig som en kedjereaktion – inte högljudda, men uppriktiga.
När sorlet lagt sig tog man till orda. Talet som följde handlade mindre om prestationer och mer om betydelsen av sammanhållning, om det osynliga arbetet bakom besluten och de sena kvällarna som sällan syns utåt. Orden möttes av tyst samförstånd, några nickningar, någon som diskret torkade bort en tår.
Utanför de stängda dörrarna fortsatte nyhetsfotograferna att vänta. Kamerablixtarna mötte en tom korridor, men ljudet där inne – handslagen, det lågmälda skratten och de sista spontana ropen av uppskattning – skvallrade om något sällsynt. I ett klimat präglat av motsättningar hade man för en stund enats i ett erkännande: att de som bär ansvaret också bär varandra. Sedan tog mötet vid, och hyllningen blev till ett minne, instängt men inte glömt.
