**Pappans sorg: Vill inte tro att hon är död**
Den tunna kvällsluften ligger stilla över det lilla huset längst bort på gatan. Ljuset från köksfönstret lyser svagt ut mot trädgården där leksakerna fortfarande ligger kvar, orörda sedan den dagen allt förändrades. Inne i huset sitter en pappa vid köksbordet. På bordet står en kopp kaffe som kallnat för länge sedan. Han håller en bild i handen – ett leende ansikte som möter hans blick.
Det har gått veckor sedan dottern försvann. Polisen har avslutat sökinsatsen, vännerna har försökt hjälpa till, men spåren tog slut snabbare än någon velat tro. Trots alla besked, alla ord, har han inte förmått att acceptera det som sagts. Han säger det tyst, nästan ohörbart: *”Hon kan inte vara borta. Inte på riktigt.”*
Grannarna berättar att han varje kväll tänder lampan i hennes rum, som om hon när som helst skulle kunna öppna dörren. Där står fortfarande hennes gosedjur på hyllan, täcket ligger slätt på sängen, gardinerna fladdrar lite när nattluften drar igenom. Han vägrar flytta något. Varje detalj är ett löfte om att hon ska komma hem igen.
När telefonen ringer rycker han till. Varje signal är ett hopp, varje tystnad efteråt ett fall. Han går ofta längs vägen ner mot skogen, samma sträcka som hon brukade cykla till sina vänner. Han stannar, ser sig omkring, lyssnar. “Det känns ibland som att jag nästan kan höra henne,” säger han och sparkar försiktigt på gruset.
Vännerna försöker skydda honom från den hårda sanningen, men i hans ögon finns en övertygelse som ingen kan rucka. För honom lever hon fortfarande, någonstans där ute, och om han bara fortsätter att tro, kommer hon att hitta hem igen.
Kaffekoppen står kvar på bordet. Ljuset från fönstret skär genom mörkret. Utanför börjar gryningen, men inne i huset har natten inte tagit slut.
