Önskan om en EU-armé uttalas igen – den här gången från Spanien. Men från Sverige blir det kalla handen. När Spaniens premiärminister i veckan öppet argumenterade för att Europeiska unionen borde ta konkreta steg mot att skapa en gemensam försvarsstyrka, möttes uttalandet med både intresse och skepsis runt om i Europa.
Idén om en EU-armé har länge diskuterats inom unionen, men återkommande mötts av farhågor om att den skulle hota den nationella suveräniteten eller skapa parallella strukturer till Nato. Spaniens regering menar dock att världsläget kräver ett mer samordnat europeiskt försvar och att EU inte längre kan vara helt beroende av USA:s militära skydd.
I Stockholm är responsen betydligt mer avvaktande. Regeringens företrädare framhåller att samarbetet inom Nato är, och ska förbli, grunden för Sveriges säkerhet. En EU-armé skulle enligt svenska röster riskera att skapa dubbelarbete och splittring i försvarspolitiken, särskilt nu när Sverige just har blivit medlem i försvarsalliansen.
Flera svenska riksdagspartier ställer sig också kritiska. Argumenten handlar inte bara om militär effektivitet, utan också om folkviljan – att försvarspolitik och beslut om insatser ytterst måste ligga på nationell nivå. Samtidigt finns det enstaka röster i den europeiska debatten som anser att Nato och ett europeiskt försvar inte behöver utesluta varandra, utan kan komplettera varandras roller.
För Spaniens del ses förslaget som ett sätt att stärka EU:s gemensamma röst i en orolig omvärld där konflikter och maktförskjutningar gör att unionen behöver ta större ansvar för sin egen säkerhet. Men i Sverige, liksom i flera andra nordeuropeiska länder, väger erfarenheten av Nato-samarbetet och viljan till nationell kontroll ännu tyngre än visionen om en framtida europeisk armé.
