En grupp forskare vid universitetet i Lund har nyligen presenterat en ny teori som kan komma att förändra hur vi förstår samspelet mellan människa, teknik och natur. Teorin, som fått arbetsnamnet “adaptiv samexistens”, föreslår att mänskliga samhällen inte längre kan ses som separata från sina tekniska och ekologiska omgivningar, utan som delar av ett gemensamt, dynamiskt system.
Forskarna menar att det traditionella sättet att betrakta teknologisk utveckling som en extern kraft inte längre är tillräckligt för att beskriva dagens värld. I stället vill de visa hur människors beteenden, tekniska innovationer och miljöförhållanden ständigt påverkar och formar varandra i en cirkulär process. Den adaptiva samexistensen innebär att varje förändring i en del av systemet – till exempel introduktionen av artificiell intelligens i arbetslivet – får återverkningar i sociala, ekologiska och ekonomiska sammanhang.
Reaktionerna på teorin har varit blandade. Vissa experter ser den som ett nödvändigt steg för att förstå klimatförändringar, urbanisering och teknologisk acceleration som delar av samma grundläggande problem. Andra är mer kritiska och menar att teorin riskerar att bli alltför bred för att ge konkreta slutsatser. Trots detta väcker den redan stort intresse, inte minst eftersom den öppnar för nya sätt att tänka kring hållbarhet och framtidens samhällsplanering.
Vid institutet för framtidsstudier planerar man nu en serie seminarier där forskare, beslutsfattare och konstnärer ska diskutera hur den nya teorin kan tillämpas i praktiken. Om arbetet fortsätter i samma riktning kan “adaptiv samexistens” bli ett av de mest inflytelserika begreppen i den kommande forskningen om mänsklighetens relation till sin omvärld.
