Det började som en stilla morgon på den lilla ön utanför kusten, där dimman fortfarande låg tät över vattnet. Färjan hade precis lagt till när invånarna upptäckte något ovanligt: två personer, till synes identiska, stod på bryggan och såg sig omkring som om de båda vaknat ur samma dröm. Ingen av dem kunde förklara hur de hamnat där, och snart spreds ryktet över ön – ett mysterium hade tagit form.
Polisen anlände snabbt, men förvirringen ökade bara. Båda personerna bar samma kläder, hade samma röst och samma minne av att ha kommit till ön kvällen innan. De hävdade att de checkat in på det lilla pensionatet vid hamnen, och när ägaren tillfrågades kunde hen svära på att bara en gäst hade skrivit in sig i gästboken. Samma namn, samma handstil, samma rum.
Öborna samlades i grupper utanför pensionatet, viskande och spekulerande. Några talade om ett tvillingbygge, andra om något övernaturligt. En äldre man mindes en gammal sägen om dimman som ibland ”dubblerade” de som färdades för nära öns norra udde. Berättelsen hade länge setts som en skröna, men just den morgonen lät den inte längre fullt så osannolik.
Under dagen försökte man skilja de två åt för att ställa frågor separat. Men deras berättelser fortsatte vara identiska, ord för ord. Inte ens de små detaljer som normalt avslöjar en lögn skilde dem åt. En av poliserna beskrev det som att tala med en spegel som kunde tänka själv.
När kvällen kom gled dimman åter in från havet. Flera vittnen säger att de såg de två gestalterna promenera ner mot bryggan, fortfarande sida vid sida. Därefter försvann de båda i den vita slöjan, utan ljud, utan avtryck och utan svar. På morgonen efter hittades åter en ensam resväska på stranden, med ett namn som nu var överstruket.
Ingen vet vem som verkligen lämnade ön.
