Det är tidig morgon på Arlanda. Terminalen är stilla, men i ett hörn bryts tystnaden av dämpade röster, av en mamma som håller om sin son för sista gången på länge. Hon gråter tyst, försöker hålla kvar honom, men vet att tiden är ute. Den 17-årige pojken, född och uppvuxen i Sverige, ska utvisas till ett land han knappt känner. I ett par slitna jeans och en grå hoodie väntar han på att kallas fram till gränspolisens disk.
Mamman berättar att hon flydde till Sverige när sonen var liten. Här har de byggt sitt liv, gått i skola, lärt sig språket och funnit vänner. Hon arbetar på ett äldreboende, betalar skatt, försöker följa alla regler. Men hennes asylansökan avslogs och beslutet har nu vunnit laga kraft – även hennes son måste lämna landet.
Vid gaten försöker pojken hålla masken. Han skakar på huvudet, säger att han inte förstår varför han ska bort från sina vänner och sitt lag. Fotbollstränaren väntar där hemma med en tröja som nu blir kvar i omklädningsrummet. En polis lägger en hand på hans axel, leder honom mot flygplanet. Mamman står stilla, ser hur han försvinner bort, och ljudet av hennes sorl blandas med flygplatsens högtalarsystem.
Utanför terminalen samlas en liten grupp människor – vänner, klasskamrater, en lärare som tagit ledigt. De håller upp handskrivna skyltar, men vet att det inte längre gör någon skillnad. Beslutet är fattat, och rutinerna följs noggrant.
När planet rullar ut över banan rinner mammans tårar fortfarande. Hon säger att hon inte vet hur hon ska orka, men att hon hoppas – hoppas att någon ser, att något ändras, så att barn som vuxit upp här inte längre ska behöva lämna allt bakom sig.
