En kylig morgon står människor i en lång, slingrande kö utanför stadens matutdelning. Plastkassarna prasslar i vinden och någon huttrar medan barnen håller sig nära sina föräldrar. Personal från organisationen delar ut matkassar, men oron växer när antalet väskor minskar. Det viskas längre bak i kön – kommer det att räcka i dag?
När de sista kassarna delas ut återstår fortfarande ett tjugotal personer som fått stå i timmar, blott för att höra de ord ingen vill höra: allt är slut. En äldre man ser ner i marken, en mamma biter sig i läppen och försöker dölja besvikelsen för sina barn. Några frivilliga försöker snabbt ordna fram extra bröd från ett närliggande bageri, men insatserna räcker inte långt. Andra blir utan.
Den lokala välfärden har det tungt. Under det senaste året har behoven ökat kraftigt, samtidigt som donationerna minskar. Flera kommuner larmar om att de ekonomiskt svaga hushållen blivit fler, och att trycket på hjälporganisationerna når rekordnivåer. Många av de drabbade har arbete, men lönen täcker inte längre basala kostnader som mat, el och hyra.
I ett hörn av lokalen står Samira, volontär sedan flera år. Hon berättar att situationen förvärrats månad för månad. ”Vi försöker planera, men det känns aldrig tillräckligt,” säger hon och pekar mot tomma hyllor. ”Det svåraste är att möta blickarna hos dem som inte får något.”
Frustrationen är påtaglig – bland mottagarna, men också hos de anställda. Samtidigt finns en stark vilja att fortsätta kämpa. Nya initiativ startas, små företag donerar vad de kan, grannar organiserar insamlingar i egna trapphus. Men i bakgrunden hörs ändå samma fråga eka, dag efter dag: varför måste alltid några stå där till sist och inse att andra blir utan?
