Många saker i vår samtid bär etiketten ”överskattade”, ett ord som numera används lika ofta för populära artister som för restauranger, filmer eller till och med resmål. Begreppet har blivit en sorts modern valuta för åsikter; ett sätt att signalera integritet och smak. När en film hyllas i månader och sociala medier svämmar över av superlativ uppstår nästan automatiskt en motreaktion. Plötsligt blir det trendigt att tycka att den inte alls var så bra, att alla andra har låtit sig luras av hypen.
Samtidigt avslöjar ordet något om vår relation till populärkultur. Vi lever i en tid där uppmärksamhet och synlighet är mått på värde, där det som syns mest också snabbt granskas hårdast. Ett café med kö utanför kan på samma dag hyllas för sin autenticitet och kritiseras för att vara just – överskattat. Den ständiga floden av rekommendationer, listor och recensioner gör det svårt att uppleva något utan förväntningar, svårt att bara låta sig överraskas.
Men vad betyder det egentligen att något är överskattat? Är det inte snarare vårt sätt att hantera besvikelse över att verkligheten sällan står i proportion till vår förhandsbild? Kanske är ordet ett skydd, en markör för att vi vill distansera oss från massans smak, ett litet ”nej tack” till den gemensamma entusiasmen. När alla applåderar är det tryggt att viska motsatsen – det ger illusionen av självständighet.
Så fortsätter uttrycket att vandras mellan trender och samtal, en påminnelse om att uppskattning och värde alltid är flytande. Det som ena veckan är överskattat kan nästa vecka åter bli älskat, och i den cirkeln rör sig både våra åsikter och vår längtan efter att hitta något verkligt eget.
