Tucker Carlson var länge en av Donald Trumps mest profilerade anhängare, en röst som med sin karakteristiska sarkasm och tv-mässiga skärpa försvarade den tidigare presidentens vision om ett starkt, nationalistiskt USA. I tv-debatter, i sin egen programproduktion och på sociala medier byggde han en persona som både hyllades och fördömdes, men som alltid engagerade.
När spänningarna mellan USA och Iran under årets början steg till en öppen konflikt förändrades dock något i det republikanska medielandskapet. Irankriget, som nu präglar både Washingtons politiska vardag och det globala säkerhetsläget, har blivit en vattendelare. Carlson, känd för sin misstro mot militär intervention och sin populistiska kritik av ”the permanent war state”, började öppet ifrågasätta Trumps beslut och omgivningens hårda linje.
I flera framträdanden de senaste veckorna har han riktat blickarna mot de neokonservativa rådgivare och påtryckargrupper som enligt honom driver USA in i ännu ett oöverskådligt krig. Han har anklagat Washington för att upprepa misstagen från Irak och Afghanistan, och han har beskrivit Irankriget som ett svek mot de amerikanska väljare som röstade på Trump i hopp om minskad internationell inblandning. För många av hans tidigare meningsfränder har detta varit svårt att smälta; Carlson, som en gång var först att försvara Trumps utrikespolitiska instinkt, talar nu om den med samma misstro som han tidigare reserverade för Demokraternas etablissemang.
Inom republikanska kretsar beskriver politiska strateger en tydlig splittring. Vissa ser Carlsons kursändring som ett tecken på en djupare opinionströtthet bland konservativa väljare, andra som ett sätt för honom att återta rollen som oberoende outsider. Hans inflytande i den amerikanska opinionen, särskilt bland yngre konservativa, gör att hans ställningstagande kan bli mer än bara ännu en medieprofil som byter åsikt.
Samtidigt möter han hård kritik från de mest högljudda försvararna av krigspolitiken, som menar att hans uttalanden underminerar nationens sammanhållning i ett kritiskt läge. Carlson själv verkar oberörd. Han har i intervjuer hävdat att lojalitet mot makten aldrig kan gå före lojaliteten mot principerna – och att Irankriget visar vad som händer när en rörelse förlorar sin grundidé.
Hur hans relation till Trump kommer att utvecklas återstår att se. Det som en gång var en stark allians mellan medieikon och politisk ledare står nu inför sitt första verkliga prov, i en tid när både partiet och landet åter försöker definiera vad ”America First” egentligen betyder.
