De var EU:s ledarduo i fem år – men med en allt sämre relation. Nu får EU‑kommissionens ordförande Ursula von der Leyen uppleva ett sällsynt offentligt avståndstagande från Europeiska rådets tidigare ordförande, Charles Michel.
När de båda tillträdde sina poster 2019 framställdes de som ett balanserat och samspelt ledarpar: Michel som den pragmatiske förhandlaren med fingertoppskänsla för medlemsländernas krav och von der Leyen som den drivna modernisten, redo att forma ett mer självständigt Europa. Men allt eftersom mandatperioden gick började sprickorna synas. Första tecknet kom redan under den så kallade *soffincidenten* i Ankara 2021, då von der Leyen placerades vid sidan av under ett möte med Turkiets president – och Michel förblev sittande. Händelsen, som snabbt spreds i medierna, beskrevs av flera EU‑diplomater som början på en kyligare ton mellan de två.
Under de följande åren växte skillnaderna. Michel sökte allt oftare kontakt direkt med huvudstäderna, medan von der Leyen stärkte sin kontroll över kommissionens agenda, framför allt inom klimatpolitiken och stödet till Ukraina. Bakom kulisserna talar EU‑tjänstemän om återkommande konflikter kring arbetsfördelning och informationsflöden.
När mandatperioden nu går mot sitt slut är rollerna ombytta. Michel har lämnat sin post i förtid för att kandidera till Europaparlamentet, något som väckte irritation både i Bryssel och i flera medlemsländer. Samtidigt positionerar sig von der Leyen för en andra mandatperiod som kommissionsordförande. Hennes ställning är stark men inte självklar – vissa regeringar ifrågasätter hennes ledarstil, medan andra värdesätter den beslutsamhet som präglat hennes krishantering under pandemin och kriget i Ukraina.
Att de två tidigare kollegorna knappt nämner varandra längre säger enligt observatörer mycket om Bryssels maktspel. Relationen mellan kommissionen och rådet har alltid präglats av konkurrens, men i von der Leyen och Michel fick motsättningarna en personlig dimension. Frågan nu är om von der Leyen, med ny politisk karta efter valet till Europaparlamentet, lyckas omvandla erfarenheten av fem år av slitningar till ett starkare mandat – eller om hon får erfara att även den mest kraftfulla kommissionsordföranden till slut är beroende av en fungerande duo på toppen av EU:s maktpyramid.
