Familjen sitter samlad i vardagsrummet, den plats där nästan allt vardagsliv utspelar sig, och försöker sätta ord på den tid som är kvar. Två år, säger de, två år till innan allt förändras. Två år till att leva som vanligt, med rutiner, helgmiddagar och smågräl om disken. Sen är sonen ute igen.
De pratar inte högt om det, men tanken ligger hela tiden där som ett dis bakom allt de gör. När de planerar sommarens semesterläge, när de köper nya vinterskor, när de skrattar åt familjens interna skämt. Två år. Det är tillräckligt länge för att låtsas som att livet rullar vidare, men för kort tid för att inte känna hur allt rinner mellan fingrarna.
Sonen, som just nu lever innanför murar andra rest, pratar med dem varje vecka. Samtalen är både glädje och sorg. Han räknar också, dagarna, månaderna, de små tecknen på att tiden trots allt går. Han säger att han vill tillbaka, börja om, kanske plugga, kanske jobba med något riktigt, något som håller. Modern försöker låta hoppfull, uppmuntrande. Fadern håller sig mest till fakta, siffror, dagar, datum. Det är hans sätt att orka.
Utanför rullar grannskapets liv vidare. Barn cyklar till skolan, brevbäraren kommer som vanligt, och ingen märker något särskilt. Men inne i huset finns en ständig medvetenhet – den stilla kampen mellan oron för framtiden och viljan att leva här och nu. Familjen räknar inte längre i årstider, utan i möjligheter: middagar som hinns med, födelsedagar som kan firas, fotbollsmatcher att se tillsammans via en skärm.
De vet att den dagen kommer då dörrarna på anstalten öppnas och sonen kliver ut igen. Då börjar något nytt, och ingen vet riktigt vad. Tills dess försöker de hålla fast vid det som fortfarande är deras, det som ännu känns normalt – en vardag som bär lika mycket på väntan som på kärlek.
