I gryningen ligger gränsområdena mellan Libanon och Israel ovanligt stilla. Dammiga vägar som annars vibrerar av militärtrafik ligger öde, och endast det lågmälda surrandet från drönare på hög höjd avslöjar att lugnet är skört. På båda sidor om gränsen rapporteras styrkor stå i högsta beredskap, fingret på avtryckaren, men ännu har vapenvilan hållit.
Sedan den senaste upptrappningen av våldet i området har diplomatiska förmedlare från FN och flera europeiska länder arbetat intensivt för att hålla parterna tillbaka från kanten av ett nytt fullskaligt krig. I samtal som beskrivs som både spända och obevekliga har de betonat de mänskliga kostnaderna av ett nytt militära sammanbrott.
Invånare i gränsbyarna lever fortfarande med packade väskor vid dörren. Många berättar att de sover i kläderna, redo att fly om larmet kommer. Men samtidigt spirar ett försiktigt hopp – ett hopp som bygger på tröttheten inför årtionden av växlande våld och vapenvilor.
Militära källor från båda sidor har medgett att felbedömningar eller enstaka missiler kan tända gnistan på nytt. Ändå har ledningarna hittills valt återhållsamhet, trots provokationer och nervöst surrande radioförbindelser. Regionens öde hänger nu på om detta tillfälliga lugn kan bli något mer varaktigt, eller om nästa skott redan väntar på att bryta tystnaden.
