När Leo föddes trodde Malin att den nya starten i livet skulle ge henne en chans att visa att hon kunde vara en trygg förälder. Men redan några timmar efter förlossningen beslutade socialtjänsten att tvångsomhänderta barnet. Malin beskriver stunden som overklig – ett vakuum av chock, oro och frågor som ingen riktigt besvarade.
Beslutet fattades enligt LVU, lagen om vård av unga, och skulle inom ett visst antal dagar prövas i förvaltningsrätten. Men den förväntade processen tog en oväntad vändning. Socialtjänsten skickade aldrig in det formella underlaget till rätten, något som enligt Malins ombud innebär att beslutet aldrig borde ha fortlevt. “De hade ett ansvar att följa rutinerna. Men ingenting hände, och jag fick beskedet först långt senare,” säger hon.
Under tiden fortsatte Malin att försöka få information om sin sons situation. Hon skickade mejl, ringde handläggare och bad om möten, men svaren dröjde. För henne kändes det som om allt stod still – som om ett avgörande fel i handläggningen inte fick några konsekvenser. “Varje dag utan besked var en evighet,” berättar hon.
När ärendet till slut kom upp för granskning visade det sig att flera dokument saknades och att beslutet om omhändertagande stått kvar utan formell prövning i månader. Kritiken mot socialtjänstens hantering växte, och jurister påpekade att det i grunden handlar om rättssäkerhet: när ett barn tas från sina föräldrar får inga led i processen brista.
Malin säger att hon fortfarande kämpar för att återfå förtroendet för myndigheterna och för att få tillbaka sin son. “Jag vill bara att det ska gå rätt till. Jag har rätt till en rättvis prövning, och Leo har rätt till sin mamma,” säger hon.
Fallet har väckt diskussion om kontrollsystemen för kommunernas handläggning och om hur enskilda kan drabbas när rutiner brister. För Malin handlar det inte längre om en abstrakt regel, utan om livets mest grundläggande band – det mellan en mor och hennes barn.
