Den lilla byn i södra Frankrike fylldes av förväntan när invånarna förra året samlades utanför kyrkan för att bevittna något alldeles ovanligt. Marie-Thérèse Ross, 86 år gammal, steg ur den vita bilen med ett leende som fick hela torget att lysa upp. Vid hennes sida stod Billy, en amerikansk soldat hon mött drygt sju decennier tidigare, under åren då Europa fortfarande bar spår av kriget.
De två hade träffats strax efter andra världskrigets slut, när de unga soldaterna fortfarande patrullerade franska landsvägar. En vänskap spirade snabbt mellan den unga fransyskan och den charmige amerikanen, men omständigheterna gjorde att de snart skiljdes åt. Breven de försökte skicka nådde inte alltid fram och livet drog dem åt olika håll.
Tiden gick, familjer bildades, barn växte upp och livet fortskred. Ändå hade minnet av den första kärleken inte bleknat. För några år sedan hittade Billy, numera pensionär i Ohio, ett gammalt fotografi. På baksidan stod ett namn och en adress, skrivet med snirkliga bokstäver. Han bestämde sig för att försöka hitta henne. Med hjälp av sociala medier och envisa släktingar fick han till slut kontakt med Marie-Thérèse – och den där första telefonkonversationen var, enligt dem själva, som att tiden stått stilla.
När det stod klart att de äntligen skulle ses igen var det aldrig tal om att skiljas en gång till. Planerna för bröllopet växte fram i all enkelhet. Dottern till Marie-Thérèse ordnade blommorna, en av byns ungdomar spelade dragspel utanför kyrkan och Billy bar sin gamla uniformjacka som symbolisk gest.
Ceremonin var fylld av tårar, skratt och applåder. När paret tog sina första stapplande danssteg tillsammans i församlingshemmet hördes publikens jubel och någon ropade att kärleken aldrig har något bäst före-datum. Marie-Thérèse och Billy log bara mot varandra. De hade fått vänta ett helt liv, men just där och då, omslutna av musik, doften av liljekonvalj och ljudet av gemenskap, fanns bara nuet.
