DALLAS, TEXAS. På den stora högerkonferensen i Texas, där amerikanska konservativa samlats för att manifestera sin enighet inför nästa valrörelse, fick den iranske exilprinsen Reza Pahlavi ett mottagande som närmast kan beskrivas som kungligt. I salen vajade både amerikanska och förrevolutionära iranska flaggor, och talarna beskrev honom som en symbol för hopp och frihet i ett Mellanöstern präglat av instabilitet.
Men alla i rummet delade inte den uppfattningen. Trots applåderna från publiken visade Donald Trump, fortfarande partiets mest inflytelserike figur, en påtaglig skepsis när Pahlavi lyftes fram som en möjlig framtida ledare för Iran. Enligt personer i Trumps närhet tvivlar den tidigare presidenten både på exilprinsens politiska genomslag bland iraner och på möjligheten att USA skulle kunna spela någon avgörande roll i en sådan förändring.
Prins Pahlavi talade länge om behovet av internationellt stöd till den iranska oppositionen, men tonfallet påminde mer om en vädjan än ett manifest. Han tackade arrangörerna och publikens jubel, samtidigt som han varnade för att glömma de iranska kvinnor och män som fortsätter protestera inne i landet. Till skillnad från många andra gäster på konferensen betonade han vikten av liberala värderingar och sekulär förvaltning, något som väckte både applåder och viskningar i publiken.
Mötet mellan den amerikanska högern och den iranske exilprinsen illustrerade tydligt den ideologiska bredden inom den konservativa rörelsen: från värdekonservativa aktivister till internationella symbolgestalter mot auktoritära regimer. Samtalen i korridorerna handlade lika mycket om utrikespolitik som om kommande valkampanjer, och mitt i allt syntes Pahlavi röra sig mellan delegater och diplomater med ett artigt men reserverat leende.
När konferensen avslutades fanns ett tydligt intryck kvar: för många konservativa representerar Reza Pahlavi en dröm om ett annat Iran, men för Trump och hans närmaste krets är det fortfarande en fråga om realpolitik och lojalitet mot amerikanska intressen. Konflikten mellan symbolik och strategi tycks därmed fortsätta prägla samtalet om exilprinsen – både i Dallas och långt bortom Texas gränser.
