POKROVSKFRONTEN, UKRAINA. Natten till måndag kom 30 nya skadade in till den provisoriska sjukvårdsposten i utkanten av staden. Det är bittert kallt, minus tjugo grader, snön yr i vinden och mörkret är kompakt. I en rostbrun stålcontainer står flera britsar på rad. Det luktar metall, frost och desinfektionsmedel. På golvet ligger hoprullade filtar, blodfläckade handskar och tomma förpackningar från första hjälpen-kit. Sjukvårdare arbetar skift, nästan utan paus, med pannlampor som enda ljuskälla.
De flesta som kommer in är unga män, klädda i trasiga uniformer och täckjackor stela av is. Några har skottskador, men ännu fler lider av svår köldskada. Fötter och fingrar har frusit till hårda klumpar under timmar i skyttegravar eller på lastbilsflak. Kirurgerna amputerar där vävnaden inte kan räddas, snabbare än de hinner registrera namnen.
I hörnet av containern sitter en sjuksköterska från Dnipro och värmer händerna över ett spritkök. Hon berättar att elförsörjningen är opålitlig och att förråden nästan är slut. Diesel till värmare och generatorer har blivit hårdvaluta. Ändå fortsätter de, natt efter natt, med det som finns.
Utanför går ett dämpat muller från fronten. Det hörs ibland som ett dovt eko i metallväggarna, men ingen reagerar längre. De som kan gå själva stapplar ut efter förband och smärtstillande. De andra bärs vidare mot nästa transport, vidare mot ett sjukhus längre bak. Bakom dem fylls containern igen. En ny natt börjar, och kylan slutar aldrig bita.
