Det skulle bli ett snabbt krig. Irans kärnenergiprogram skulle slås ut och det iranska folket skulle få frihet, sa USA när bomberna började falla. Men månader har blivit till år, och löftena om en snabb seger har ersatts av rapporter om utdragna strider, civila förluster och växande instabilitet i hela regionen.
I Washington talar regeringen nu om “strategiska justeringar” snarare än om seger. Pentagon medger att målen varit mer komplexa än vad underrättelserna först visade. I Teheran framhåller myndigheterna kampen som ett bevis på nationell motståndskraft, medan den vanliga befolkningen desperat försöker klara bristen på el, bränsle och matvaror.
Internationella observatörer varnar för att konflikten har spridit sig bortom Irans gränser. I Persiska viken patrullerar en växande mängd krigsfartyg, och ekonomiska sanktioner har drabbat handeln i hela området. I FN höjs röster för en vapenvila, men stormakterna står långt ifrån varandra i frågan om hur framtiden ska se ut.
Samtidigt har motståndet mot kriget ökat hemma i USA. Flera senatorer kräver nu en oberoende utredning av beslutsprocessen som ledde till attacken, och tusentals demonstranter samlas utanför Vita huset med krav på ett slut på vad de kallar ett meningslöst blodbad.
På gatorna i Mashhad och Shiraz vittnar människor om ett liv i osäkerhet. Skolor hålls stängda, sjukhusen är överbelastade och hela stadsdelar ligger i ruiner. “Vi trodde inte kriget skulle nå oss,” säger en sjuksköterska via telefon. “Nu vet ingen hur framtiden ser ut.”
Det som en gång målades upp som en snabb militär operation har blivit ännu ett långvarigt sår i Mellanöstern, där ingen längre talar om seger – bara om hur man ska hitta vägen ut ur kaoset.
