När nyheten om Irans president Ebrahim Raisis död nådde omvärlden spreds snabbt frågan om vad som nu väntar den islamiska republiken. I landets moderna historia har maktskiften ofta präglats av turbulens, men enligt Mellanösternexperten Alexander menar flera tecken på att den iranska regimen kan stå stadigare än många tror. Han pekar på att den teokratiska strukturen med sin mäktiga säkerhetsapparat och lojalitetsband inom Revolutionsgardet skapar ett system som inte enbart vilar på en enskild ledares person.
Det är en ordning där institutionerna, snarare än individerna, utgör ryggraden. Medan många regimer försvagas när deras högsta ledare faller ifrån, antyder Irans modell en form av kollektiv kontinuitet. Makten är inbäddad i ett nätverk av religiösa och militära organ som tillsammans bevarar ideologin och fördelar inflytande. Alexander beskriver detta som en slags intern motståndskraft byggd på balans mellan lojalitet, kontroll och rädsla – en balans som hittills visat sig svår att rubba.
Samtidigt växer trycket underifrån. Ekonomisk osäkerhet, korruption och unga iranier som längtar efter förändring har stegvis urholkat regimens legitimitet. Alexander konstaterar att missnöjet är brett men splittrat, och att regimens säkerhetsstyrkor gång på gång visat en brutal effektivitet i att kväsa protester innan de blir systemhotande. Han menar därför att förändringen, om den kommer, sannolikt sker gradvis och inifrån snarare än genom ett snabbt sammanbrott.
I väst följs utvecklingen med försiktig avvaktan. USA och EU ser ett fönster för diplomati, men också en risk för att maktvakuumet kan stärka hårdföra falanger. Alexander menar att den verkliga frågan inte är vem som tar över efter Raisi, utan om Irans politiska system har förmåga att regenerera sig själv utan att tappa kontrollen. Historien visar att regimer ibland kan överleva sina ledare – men också att sprickor, en gång öppnade, har en tendens att växa.
