Flera svenska forskare slår nu larm om att det nationella systemet för etikprövningar har utvecklats till ett akut hot mot forskningen i landet. De menar att de regler och processer som införts för att skydda forskningspersoner i praktiken har blivit så komplexa och tidskrävande att de i stället hindrar vetenskapligt arbete från att genomföras. Enligt forskarna har ansökningar som tidigare kunde hanteras på några veckor nu förvandlats till månaders byråkratiskt arbete, där även små projekt fastnar i administrativa detaljer och otydliga krav på dokumentation.
Många uppger att den nuvarande tolkningen av etiklagen är alltför strikt och inte tillräckligt anpassad till olika typer av forskning. Enligt kritikerna betraktas till och med studier utan känsliga personuppgifter som om de utgör högriskprojekt. Detta har lett till att forskningsprojekt stoppas, försenas eller i värsta fall aldrig blir av. Några forskare beskriver också hur gränsen mellan skydd av individer och kontroll av forskare har förskjutits på ett sätt som underminerar friheten att ställa samhällskritiska frågor.
Etikprövningsmyndigheten, som ansvarar för tillståndsgivningen, försvarar dock systemet och betonar att syftet alltid är att värna forskningens integritet och deltagarnas rättigheter. Myndigheten hänvisar till internationella krav på etisk prövning och framhåller att kvaliteten i besluten har förbättrats. Trots detta upplever många forskare att balansen mellan skydd och genomförbarhet är på väg att gå förlorad.
Flera universitet har nu initierat dialoger med myndigheten och regeringen för att se över regelverket. En del röster kräver en omfattande reform, där proportionalitet och vetenskaplig frihet ska vägas in tydligare i beslutsprocessen. I bakgrunden ligger en växande oro för att svensk forskning annars riskerar att tappa både konkurrenskraft och förtroende, inte för att etiken är för svag – utan för att den byråkratiserats bortom rimlighetens gräns.
