Hon sköt för att döda. Men var kvinnan i sängen redan död?
– Det är viktigt för mig att sanningen kommer fram, säger kvinnan med låg röst när hon lämnar rättssalen. De sammanbitna dragen avslöjar en vecka fylld av förhör, vittnesmål och frågor som förblivit obesvarade.
Händelsen som skakat det lilla samhället inträffade natten till den 14 februari. En ensam bostad, ett avlossat skott, ett liv som redan kan ha slocknat innan vapnet höjdes. Enligt åklagaren fanns uppsåt. Enligt försvaret var det en reaktion i panik, ett desperat försök att skydda sig mot det hon trodde var en överhängande fara.
Utredningen komplicerades av den tekniska bevisningen. Rättsläkaren konstaterade att dödstidpunkten är svår att fastställa. Det väcker den centrala frågan: om offret redan var dött, kan gärningen fortfarande betraktas som mord? Juridiskt sett vilar hela åtalet på minuter, kanske sekunder.
Under rättegångens andra dag målas ett porträtt upp av två människor i en destruktiv relation. Vittnen talar om upprepad psykisk misshandel, isolering och rädsla. Samtidigt hörs grannar beskriva kvinnan som lugn, reserverad, alltid med ett vänligt hej i trapphuset.
När den tilltalade slutligen tar plats i vittnesbåset är salen så stilla att varje andetag blir hörbart. Hon berättar om månader av sömnlösa nätter, om hot som viskades fram i mörkret och om en kväll då hon inte längre kunde skilja mellan verklig fara och minnet av den.
– Jag ville bara att allt skulle sluta, säger hon och ser ner i bordet.
Dom väntas om två veckor. Tills dess ekar samma fråga i många människors tankar – vad hände egentligen i det lilla rummet den natten, och vem bar ansvaret när gränsen mellan liv och död redan hade passerats?
