*BEIRUT.*
På de smala gatorna i stadens utkanter ligger soporna i högar. Lukten sprider sig när dagens värme stiger, och de som bor här försöker skydda sig så gott det går. Vattenkranarna är torra för tredje dagen i rad, och familjer väntar på de dunkar som ibland levereras med lastbil från andra delar av staden. Barnen, som tidigare gick till skolor drivna av lokala organisationer, stannar nu hemma. Flera av skolbyggnaderna har stängt eftersom finansieringen uteblivit och lärarna inte fått lön.
Mitt i detta försöker människor upprätthålla vardagen. Ahmed, fyrabarnspappa från norra Beirut, berättar att familjen numera ransonerar varje liter vatten. ”Vi använder flaskor om och om igen. Ingen vet när det kommer nytt,” säger han. Sophämtningen, som tidigare fungerade sporadiskt, har helt upphört i vissa kvarter. Frivilliga samlar ibland in avfallet och tänder kontrollerade eldar utanför stadens centrum för att undvika spridning av sjukdomar.
Utanför ett tillfälligt upprättat hjälpcentrum försöker yngre män hitta något slags arbete. En del hjälper till med reparationer, andra säljer vatten eller matvaror som de lyckats få tag i. Men behoven är stora och resurserna små. Många vittnar om en känsla av att ha glömts bort, trots att de fortfarande befinner sig mitt bland stadens liv.
I kvarteren där problemen nu är som störst märks också en stark gemenskap. Grannar delar på det lilla som finns, barnen leker med hemgjorda bollar och ungdomar organiserar kvällsundervisning för de yngre. De beskriver det som ett sätt att inte bara överleva, utan att hålla hoppet levande.
Trots svårigheterna talar flera invånare om en vilja att stanna, att bygga vidare på det som en gång var. ”Vårt hem är här,” säger Fatima, som driver ett litet bageri i en nedgången lokal. ”Vi har inget vatten, men vi har varandra. Det håller oss gående.”
