**”Jag var tjejen de brukade tortera.”** Det är med dessa ord 23-åriga Melia bryter tystnaden om sin tid i ett av Irans ökända förvaringscenter. I en trång studentlägenhet i Stockholm, där väggarna kläs med affischer från demonstrationer och kvinnors rättigheter, tänder hon en tändsticka och håller den mot ett fotografi av Irans högste ledare. Flammorna speglar sig i hennes ögon, men rösten är stadig.
Hon berättar om månaderna i häktet, hur hon fördes dit efter att ha deltagit i protesterna som följde på Mahsa Aminis död. ”De sa att jag skulle lära mig lydnad,” säger hon. ”Men det enda jag lärde mig var att inte tiga.” Hon beskriver sömnlösa nätter, skrik från andra fångar och förhör som slutade i slag. Trots allt vägrar hon att kalla sig offer – hon säger att hon är ett vittne.
Efter frigivningen flydde Melia genom Turkiet och vidare till Europa. Här lever hon nu under asyl, men hon säger att kampen inte stannat vid gränsen. Hon deltar i demonstrationer, håller föreläsningar och hjälper andra exiliranier att organisera sig. Varje gång hon tänder ett ljus för de som sitter fängslade, säger hon, minns hon ansiktena bakom murarna.
När fotot av ledaren förvandlas till aska i hennes hand skakar hon av sig den sista gnuttan rädsla. ”Jag var tjejen de brukade tortera,” upprepar hon. ”Men nu är jag fri, och de ska höra våra röster.”
