Helena Westerberg är en ovanlig kombination av att vara både psykolog och hjärnforskare, samtidigt som hon lever med schizofreni. Till skillnad från många andra med samma diagnos har Helena haft turen att få stöd både för sig själv och sina barn sen hon först fick sin diagnos. I en intervju med Uppdrag granskning delar hon med sig av sina erfarenheter och berättar om de utmaningar och fördomar som sjukdomen medför.
En av Helenas största farhågor är omgivningens reaktioner på hennes diagnos. ”Jag är rädd för att andra ska vara rädda för mig och den här diagnosen,” säger hon med en ton av både sårbarhet och styrka. Det är en rädsla som är djupt rotad i de stereotypa uppfattningar som ofta omger psykiska sjukdomar, särskilt schizofreni, som länge har varit missförstådd och stigmatiserad.
Med sina professionella insikter från psykologin och hjärnforskningen har Helena en unik förståelse för den komplexa natur som schizofreni innebär. Hon har kunnat använda sin professionella kunskap för att bättre navigera de personliga utmaningar som sjukdomen medför. Tack vare ett robust stödnätverk har hon lyckats balansera sitt arbete och sitt privatliv, något som inte är alla förunnat.
Helenas situation står i kontrast till många andra i liknande situationer, exempelvis Gustaf i Flen, som inte har haft förmånen att få samma typ av stöd. För Helena har stödet varit en avgörande faktor i hennes resa mot ett stabilare liv.
Att leva med schizofreni innebär för Helena ofta en kamp mot den egna hjärnans nycker och imprevisioner. Men hon betonar också vikten av att normalisera samtalet kring psykiska sjukdomar och att lyfta fram människan bakom diagnosen. Genom att dela sin historia hoppas Helena kunna minska stigmat och uppmuntra till större förståelse och acceptans.
För Helena är det viktigt att hennes barn också får det stöd de behöver och att de inte belastas av omgivningens potentiella fördomar. Det är en balansgång, en ständig påminnelse om att sjukdomen inte bara påverkar den drabbade individen utan också de närstående.
Helenas berättelse är en påminnelse om vikten av rätt stöd och de möjligheter som kan öppnas när människor får den hjälp de behöver. Samtidigt belyser den de långvariga utmaningarna i att förändra samhällssynen på psykiska sjukdomar—en nödvändig konversation som Helena modigt fortsätter att föra.
