Helena Westerberg är en framstående psykolog och hjärnforskare, och samtidigt lever hon med schizofreni. I en öppenhjärtig intervju med Uppdrag granskning delar hon sin historia och belyser sin kamp som skiljer sig från många andras, som exempelvis Gustaf i Flen, vars historia om bristande stöd har väckt uppmärksamhet.
Helena fick diagnosen schizofreni för flera år sedan, och hon beskriver den initiala chocken och ovissheten som följde. Till skillnad från många andra, som Gustaf, har Helena haft turen att få ett gediget stöd från både vården och sin omgivning, vilket har varit avgörande för hennes förmåga att fortsätta arbeta och ta hand om sina barn.
Inför Uppdrag granskning uttrycker Helena en oro som många i hennes situation delar: rädslan för att stigmatiseras på grund av sin sjukdom. ”Jag är rädd för att andra ska vara rädda för mig och den här diagnosen,” säger hon. Trots att hon lever ett produktivt och stabilt liv, bär hon alltid på en underliggande oro för hur omvärlden ska uppfatta henne.
Helena beskriver också hur schizofrenin påverkar hennes vardag, både i arbetet och i hemmiljön. Arbetet som psykolog och hjärnforskare ställer höga krav på kognition och interaktion, områden som kan påverkas av sjukdomen. Hon har lärt sig strategier för att hantera symtomen, men påpekar att det kräver extra energi och anpassning.
För Helena är stödet från vården, vänner och familj ovärderligt. ”Utan dem vet jag inte hur jag skulle klara mig,” berättar hon. Den sociala trygghet hon upplever har gett henne kraften att bryta igenom mycket av den osynliga barriär som sjukdomen kan skapa.
Genom att dela med sig av sin historia hoppas Helena att bidra till att förändra bilden av schizofreni. Hon vill visa att det går att leva ett fullvärdigt liv med rätt stöd och att det är av yttersta vikt att vården erbjuder denna möjlighet till fler, så att ingen ska behöva stå ensam i sin kamp, likt Gustaf i Flen. Samhället behöver förstå och acceptera att schizofreni är en sjukdom bland många andra, inte ett mysterium att frukta.
