De var fem vänner som tidigt på morgonen började sin bestigning mot Kebnekaises sydtopp. Vädret hade växlat snabbt under natten, vinden tilltog och sikten försämrades. Trots varningarna beslutade de sig för att fortsätta, övertygade om att de var nära målet. Snön låg djup och vinden kastade upp virvlar av is i ansiktet på dem när de tog sig upp längs den sista branten.
Plötsligt hördes ett dovt muller som växte till ett dån. Markens vibrationer hann bara kännas i sekunder innan hela sluttningen lossnade. En massiv lavin svepte ner över gruppen. Tre av dem kastades åt sidan och lyckades undkomma med lättare skador, en fjärde fick fäste i en klippkant och kunde hålla sig kvar. Den femte – en kvinna i fyrtioårsåldern – drogs med i snömassorna och begravdes under ett vitt, brusande inferno. Vittnen berättar om en lavin på upp till tjugo meter djup.
De överlevande kämpade desperat för att söka efter sin vän. De använde lavinsändare och provisoriska spadar, men snön var hårdpackad och sikten fortsatt obefintlig. Räddningsinsatsen fördröjdes av stormen som slog till under förmiddagen, och helikoptrarna kunde inte lyfta. Först flera timmar senare nådde fjällräddare fram, utmattade och med små marginaler innan mörkret föll.
Vid foten av berget väntade anhöriga och räddningspersonal på besked. De första rapporterna beskrev en situation där varje minut var avgörande. Kebnekaise, som lockar tusentals varje år, påminde återigen om sina brutala krafter – där ett ögonblicks naturraseri kan förvandla en planerad toppbestigning till en kamp mellan liv och död.
