Äldre kvinnor upplever att våld och kränkningar mot äldre ökar, och många vittnar om en växande oro för att inte bli tagna på allvar när de berättar om sina upplevelser. En nyligen genomförd kartläggning bland kvinnor över 65 år visar att både fysiska, psykiska och ekonomiska övergrepp ofta förblir osynliga i statistiken, eftersom många drabbade inte vågar eller orkar anmäla.
Bakom denna tystnad finns en blandning av skam, rädsla och misstro mot myndigheter och vårdinstitutioner. Flera av kvinnorna i undersökningen beskriver en känsla av att inte bli trodda eller ens lyssnade på när de försökt söka hjälp. Det kan handla om subtila former av kränkningar i nära relationer, men också om övervåld eller försummelse inom äldreomsorgen.
Organisationer som arbetar med stöd till våldsutsatta äldre framhåller att problemet länge har varit underrapporterat. De menar att samhällets fokus på våld i yngre åldersgrupper gör att äldre kvinnors erfarenheter osynliggörs. Samtidigt pekar experter på behovet av bättre rutiner för att upptäcka och förebygga övergrepp, samt utbildning av vårdpersonal i att tolka varningssignaler.
En socialarbetare med lång erfarenhet inom äldreomsorgen beskriver att hon ofta möter kvinnor som bär på en livslång vana att inte vilja vara till besvär. Många väljer därför att tiga, särskilt om den som utsätter dem är en anhörig. Hon understryker att det krävs tryggare vägar till hjälp och en mer lyhörd myndighetskontakt för att bryta tystnaden.
Flera kommuner uppger att de arbetar med nya handlingsplaner, men trots det finns ett stort mörkertal. För de kvinnor som lever med våldet handlar det inte bara om fysiska skador, utan också om förlorad värdighet och tillit. Många uttrycker en önskan om att samhället ska börja se dem – inte som anonyma äldre, utan som människor med rätt till trygghet, respekt och ett liv utan rädsla.
