Utanför Irans ambassad i Stockholm står några enstaka personer i den svala förmiddagsluften. Några förbipasserande stannar till, tar bilder med sina mobiltelefoner, men stämningen är stillsam. Dödsbudet om Irans högsta ledare, ayatolla Ali Khamenei, har spridit sig över världen, men här är det få som sörjer. Den iranska flaggan hänger på halv stång innanför ambassadens murar, medan utanför syns små grupper av exiliranier med skyltar som uttrycker hopp om förändring.
En kvinna i fyrtioårsåldern håller ett porträtt av en avrättad släkting. Hon berättar att hon levt större delen av sitt liv i Sverige efter att hennes familj flytt undan förföljelse på 1980-talet. “Han var en symbol för det lidande som pågått i decennier, för alla som tvingats hålla tyst,” säger hon med låg röst.
På andra sidan gatan står en yngre man med en liten högtalare ur vilken slogans för frihet ropas ut på persiska. Han säger att Khameneis död väcker blandade känslor: “Det är inte glädje över en människas död, men lättnad. Många hoppas att något nytt kan börja nu.”
Poliser står diskret längs trottoaren, men situationen förblir lugn. De flesta som passerar kastar en snabb blick på ambassaden, kanske på väg till jobbet eller skolan, och fortsätter sedan vidare.
I iranska medier framställs sorgeceremonierna i Teheran som nationella manifestationer av enhet. Men för den iranska diasporan i Sverige är dagen snarare ett tillfälle att reflektera över årtionden av förtryck, exil och drömmar om ett annat Iran. Några tänder ljus, andra bränner små pappersbitar med regimens symboler. En kvinna säger att hon tänker på sin dotter som växt upp utan att någonsin ha sett sitt hemland: “Kanske kommer hon en dag att resa dit som en fri människa.”
Vid ambassadens grindar är det stilla. Det är inte tystnad av sorg, utan av eftertanke.
