I ett land där vardagen snabbt kan förvandlas till fara försöker systrarna Darya, 24 år, och Donya, 20 år, nu anpassa sig till en verklighet som på bara några månader förvandlats till en mardröm. Efter flera år i Sverige utvisades de till Iran, ett land de båda beskriver som främmande trots sina rötter där. De hade byggt upp sina liv, lärt sig språket, utbildat sig och funnit trygghet. Nu lever de i ständig oro.
De anlände till Teheran en mulen morgon och möttes redan på flygplatsen av förhör och misstänksamma blickar. Hemresan kändes inte som ett återvändande, berättar Darya, utan som att gå rätt in i en mur av rädsla. Situationen i Iran har blivit alltmer instabil, med protester som slås ned och unga människor som försvinner efter att ha uttryckt kritik mot regimen.
Från sitt tillfälliga gömställe beskriver Donya hur ljudet av sirener och skottlossning blivit en del av natten. De undviker att gå ut, och släktingar vågar knappt hjälpa till. Den enda kontakten med omvärlden sker genom korta, krypterade meddelanden till vänner de lämnat kvar i Sverige.
De berättar att hoppet fortfarande finns kvar, men att det blivit svagare för varje dag. Darya försöker skapa rutiner, skriva dagbok och drömma om att återvända till ett liv utan rädsla. Donya säger att varje soluppgång känns som ett bevis på att de överlevt ännu en natt.
Bakom deras berättelser finns också frågan som växer sig allt starkare: vad händer med dem som inte längre har någonstans att ta vägen? För Darya och Donya har utvisningen inte inneburit en återgång till trygghet, utan till en verklighet där framtiden är osäker och varje steg måste vägas mot risken att bli sedd, gripen eller tystad. I skuggan av oroligheterna kämpar de för att hålla fast vid sin mänsklighet, i förhoppningen om att världen trots allt inte har glömt dem.
