Det är grått, dassigt och blött. Dropparna faller stilla men envist mot marken, och den bleka himlen tycks aldrig riktigt vakna. Gatorna glänser av regnvatten, luften är rå som om den vill krypa in under huden, och även ljuset verkar ha gett upp kampen. Det är den där tiden på året då paraplyer blir vardagsuniform, då skorna aldrig riktigt torkar och kaffekoppen känns som den enda värmekällan i världen.
Människor rör sig snabbt mellan portarna, nedböjda under luvor och huvor, förlorade i tanken att det nog inte går att kalla det här annat än årets fulaste vädersäsong. Färgskalan i staden är reducerad till grå, brun och beige, där även de mest envisa kvarvarande löven har tappat sin glans. Doften av fukt och asfalt blandar sig med kall luft, och någonstans längre bort snurrar vindrutetorkare monotont mot glaset.
Det finns ändå ett slags stillhet i det hela. En tystnad mellan dropparna, som tvingar människor att sakta ner, lyfta blicken och acceptera att inte varje dag behöver vara vacker för att ha sitt värde. Men just nu, i denna gråa, dassiga, blöta period, är det få som orkar se poesin i det. De flesta längtar bara efter ett uns av ljus, en solstrimma, en påminnelse om att färgerna kommer tillbaka.
