I den dammiga värmen i nordöstra Syrien sitter tre små barn, syskonbarnbarn till “Yosef”, och väntar. De är de enda kvarvarande svenska barnen i lägren där tusentals kvinnor och barn från det fallna kalifatet fortfarande hålls. I tält med trasiga dukar, bristande sjukvård och minimal tillgång till rent vatten försöker de överleva dag för dag, medan Sverige har valt att inte agera.
Barnen, enligt uppgift mellan fyra och åtta år gamla, har tillbringat större delen av sina liv bakom taggtråd. Deras föräldrar är döda. Kvar finns en farbror i Sverige som under åratal har försökt få myndigheterna att ta hem dem, utan framgång. För varje säsong förändras lägret men svaret från Stockholm förblir detsamma – inget beslut om hemtransport, ingen konkret plan.
Svenska myndigheter hänvisar till säkerhetsläge, utredningar och att ansvaret i första hand ligger på föräldrarna, även om de inte längre lever. Regeringen har upprepade gånger betonat att barnen inte övergivits, men avstått från att genomföra någon ny repatrieringsinsats. Kritiker menar att Sverige därmed bryter mot både barnkonventionen och grundläggande humanitära principer.
Från lägret kommer rapporter om att barnen blir allt svagare. Vinterns kyla, som snart återvänder, brukar kräva liv bland de mest utsatta. Internationella hjälporganisationer vädjar om att fler länder ska hämta hem sina medborgare innan det är för sent.
För “Yosef” i Sverige är varje dag en väntan fylld av oro. Han berättar att han får korta meddelanden genom mellanhänder, ibland bilder som visar hur barnen växer men bleknar. Han beskriver sig som maktlös inför ett land som han upplever har vänt ryggen åt sina minsta medborgare.
I mellanrummet mellan politiska beslut och verkligheten av ett dammigt fångläger står tre svenska barn fast i en värld som inte längre minns dem. De är födda i skuggorna av ett krig som inte var deras, men vars efterspel nu präglar deras hela liv.
