I bilen på väg mot den ukrainska fronten sitter Francis Farrell tyst och stirrar ut genom rutan. Asfalten under däcken skakar lätt, medan motorljudet blandas med ljudet av vinden som sveper över de öppna fälten. Det är gryning, men ljuset känns kallt och färglöst, som om solen tvekar inför vad den ska lysa över.
Han säger att han är livrädd – hjärtat bankar hårt varje gång bilen passerar ett sönderbombat hus eller en vägspärr bemannad av soldater som ser lika trötta ut som han själv känner sig. Ändå fortsätter han, för att berätta om ett krig som för länge sedan slutat kännas som en nyhet och i stället blivit en ständig bakgrundston i Europas medvetande.
Vid frontlinjen har döden förlorat sitt undantagstillstånd. Den är inte längre en chock, inte längre ett enskilt ögonblick av förlust. Den har smugit sig in i rutinerna – i kaffekoppen som delas innan en patrull, i de snabba skämten mellan granaternas nedslag, i tystnaden när någon inte återvänder. ”På ett makabert sätt blir döden vardaglig,” säger Farrell, och hans ord hänger kvar mellan rök och damm.
Han beskriver hur de unga männen vid fronten lärt sig att skilja på ljudet av inkommande och utgående artilleri, som om det vore en färdighet vilken som helst. Hur fåglarnas sång ibland blandas med dova explosioner och man inte längre vet vad som är naturligt och vad som är förvridet. De överlevande pratar sällan om rädsla. Istället talar de om reparationer, om brist på ammunition, om att hålla telefonerna laddade.
När natten faller vilar ett märkligt lugn över skyttegravarna. Det luktar jord, metall och rök. Frances Farrell vet att han nästa dag återigen ska beskriva det han sett, försöka översätta det overkliga till ord som kan förstås hemma i en annan verklighet. Men i mörkret innan gryningen är det bara rädslan kvar – och insikten att detta, för många, blivit något man vänjer sig vid.
