”Teatern betyder allt för mig nu. Den betyder mer än livet.”
Orden kommer från Olena, 32, när hon står bakom scenen i en nedkyld byggnad i centrala Kiev. Utanför hörs ett avlägset dån, ett ljud som blivit lika vardagligt som applåderna inifrån salongen. Hon justerar sin kostym, drar djupt efter andan och väntar på att ljuset ska slå på. Kriget har stympat mer än hennes kropp; det har slitit isär en verklighet där drömmar en gång kunde växa utan rädsla.
Runt henne rör sig de andra skådespelarna, flera med synliga spår av granatsplitter, några med proteser. De rör sig ändå med en märklig lätthet, nästan som om scenen gav dem tillbaka förmågan att vara hela för en stund. Teatern har förvandlats till ett skydd, ett rum där tiden får stanna.
Regissören, en äldre man med sot på kinderna, talar lågmält: varje föreställning är en protest, en akt av trots mot mörkret utanför. Publikum sitter med vinterjackorna på, ibland med tårar i ögonen, ibland med händerna hårt knutna i knät. Det är inte alltid applåder som följer efteråt, utan tystnad – en gemensam tystnad som blir tyngre och mer laddad än något ord.
När ridån faller är ljuset gult och kallt. Olena står kvar ett ögonblick längre än de andra. Hon säger att här, under strålkastarna, minns hon vem hon var innan explosionerna, innan hon förlorade sin bror och sitt ena ben. Här kan hon leva, trots allt.
Ute på gatan har natten lagt sig över staden. Sirenerna är avstängda för tillfället. Snön smälter långsamt i ljuskäglorna och skapar reflektioner som ser ut som glitter. Teaterns dörrar stängs försiktigt, men ekot av rösterna där inne bär långt, bortom frontlinjerna.
