I dag mår Sigrid Steen bra. Det är svårt att tro när hon berättar om de år då livet kändes som tyngst, då väggarna hemma och på avdelningen verkade luta mot henne. Hon beskriver den tiden med en lugn röst, som någon som stått i stormen och nu ser horisonten klart. Erfarenheterna från psykiatrin har format henne, inte som ärr utan som kartan över en väg som ledde framåt.
Efter långa perioder av osäkerhet och upprepade behandlingar fann hon till sist styrkan i att börja tala öppet om det hon gått igenom. Det började med små samtal i vänkretsen och växte till föreläsningar där hon möter allt från vårdpersonal till skolungdomar. Hon berättar om ensamheten under vårdtiden men också om den värme som fanns i de små mötena – en sjuksköterska som stannade kvar en minut extra, en vän som alltid svarade trots sena telefonsamtal.
Utanför föreläsningssalen har livet tagit en oväntad, men glädjande, riktning. Sigrid tränar nu unga konståkare, något hon själv älskade som barn men som länge kändes omöjligt att återvända till. På isen beskriver hon känslan av frihet, hur rörelsen i sig blev en sorts terapi långt innan hon visste vad ordet betydde. Hennes elever märker snabbt hennes tålamod – hon säger att det är något hon själv lärt sig den hårda vägen.
Hon har också precis blivit certifierad mental coach, efter flera års utbildning och praktik. Målet är att kunna kombinera sina erfarenheter av psykisk ohälsa med konkreta verktyg för välmående och prestation. Hon ser det som en cirkel som sluts; där allt hon en gång upplevde som förlust nu blivit en del av något som hjälper andra.
När hon blickar tillbaka känner hon inte skam eller bitterhet, utan tacksamhet över att hon fått chansen att bygga upp sitt liv på nytt. Hon talar om balans, om att tillåta sig vila, om att varje steg framåt räknas oavsett tempo. I dag mår Sigrid Steen bra – inte för att allt är perfekt, utan för att hon vet att hon kan hantera det som inte är det.
