Det var en kylig aprilmorgon när det ovanligt låga vattenståndet i Stockholms skärgård avslöjade sina konsekvenser. På Lidingö låg våtmarkerna torrlagda, och de grunda vikarna, där gäddorna brukar lägga sin rom, hade omvandlats till leriga fält. Doften av tång och syrebrist låg tung över vattenbrynet, och bland vass och stenar låg flera döda fiskar kvar i smutsigt vatten.
Fritidsfiskare som besökt sina vanliga platser möttes av en syn de beskriver som katastrofal. Gäddynglen, som normalt skulle ha kläckts under de första vårveckorna, hade ingenstans att ta vägen. Äldre fiskar som försökt leka fastnade i leran och blev lätta byten för fåglar och minkar. Biologer från lokala naturvårdsorganisationer konstaterade snabbt att situationen på ön var akut. Vattnet hade dragit sig tillbaka snabbare än väntat, och de små vattensamlingar som återstod saknade syre nog för att hålla livet kvar.
Samtidigt rapporterades från områden bara några mil söderut att fiskarna klarat sig betydligt bättre. Där hade topografin och tillfälliga vattenflöden skapat tillräckligt djupa lekplatser för att gäddbeståndet skulle överleva säsongen. En del lokala initiativ hade dessutom, i förebyggande syfte, byggt små vallar och dammar för att bevara vattennivån i de känsligaste vikarna. Det visade sig bli avgörande.
Områdets fiskvårdare menar att händelsen på Lidingö är en tydlig varning inför framtiden. Små förändringar i vattenståndet kan få stora effekter på arter som redan lever på gränsen till sina miljökrav. För de boende runt Lidingö kommer bilden av den torrlagda viken sannolikt att bli en symbol för hur snabbt naturens jämvikt kan rubbas – och hur svårt det är att återställa den när skadan väl är skedd.
