Morgonens kyla biter som små nålar mot kinderna när termometern visar arton minusgrader och andedräkten står som dimmoln i luften. Vägen till jobbet knarrar under skorna, ett vinterljud som blandas med de dämpade stegen från andra på väg åt samma håll. Inga fåglar hörs ännu, bara det dova suset från bilar som kör sakta fram över frostiga vägar.
När solen väl stiger över taken förvandlas världen långsamt. Ljuset letar sig in mellan grenarna, får snökristallerna att glimma som glasbitar och väcker hoppet om att kylan inte ska hålla i sig för evigt. Framåt lunchtid syns förändringen tydligt: en plusgrad, vattendroppar som rinner längs stuprören och uppvärmda husväggar där snön smälter i tunna rännilar.
De som trotsade morgonens kyla står nu lutade mot solvarma väggar med kaffemuggen i handen och kinderna fortfarande röda av minusgradernas bett. Det pratas om väderomslaget, om hur snabbt vintern visar sina kontraster – från isande morgnar till nästan vår i solskenet. I luften finns en känsla av lättnad, som om dagen i sig lärde oss att all kyla går att uthärda när solen väl hittar hit.
