I en tid då konsumtionsval i allt högre grad ses som uttryck för personliga värderingar finns det de som tar principerna längre än de flesta. Johan Andersson, 34 år, har gjort det till en livsstil att inte stödja företag och kulturpersonligheter vars värderingar han inte delar. Han går aldrig på McDonald’s eller Starbucks, och innan han bestämmer sig för att se en film undersöker han noggrant regissörens politiska övertygelse.
För Johan handlar det inte om att vilja vara svår – snarare om konsekvens. Han menar att varje köp är ett ställningstagande, även när det gäller något så till synes oskyldigt som en snabbkaffe eller en fredagkvällsfilm. För honom är det viktigt att veta vart pengarna går och vilka idéer han indirekt bidrar till genom sina val.
Det kan låta tidskrävande, och det är det också. Han berättar att han ofta får lägga en stund på att läsa på, lyssna till intervjuer och söka efter information om företagens ägarskap eller filmskaparnas engagemang. Men för honom är det mödan värd. Det är en fråga om integritet, säger han, och tillägger att det handlar mindre om att döma andra och mer om att hålla sig själv ansvarig.
Kritiker menar att en sådan hållning kan leda till isolering och att världen sällan låter sig delas upp så strikt i rätt och fel. Johan håller till viss del med, men menar att små vardagsval ändå kan signalera något viktigt. Hans vänner har vant sig vid att han alltid vill veta var kaffebönorna har odlats eller vem som står bakom nästa biopremiär. Några inspireras, andra rycker på axlarna.
För Johan är detta dock inte en tillfällig trend utan ett pågående projekt. Han menar att samhällen förändras av de summor som cirkulerar mellan händer, och genom att låta sina pengar och sin uppmärksamhet följa sina principer vill han, om än i liten skala, bidra till en riktning han tror på. Om det innebär att aldrig mer dricka en caramel latte från Starbucks eller se en film av en regissör med motsatta politiska ideal, säger han, så är det ett pris han är beredd att betala.
