Lastbilarna svischar förbi när Hjalmar, 6 år, går längs den smala vägrenen. Varje morgon tar han på sig reflexvästen som hans mamma köpt på macken, drar upp huvan och börjar den drygt tre kilometer långa promenaden till skolan. E12:an, som slingrar sig genom byn mellan skogsdungar och långa raksträckor, är tungt trafikerad av både pendlare och tunga transporter till Norge. För en vuxen är det en obekväm väg att gå. För ett barn är den farlig.
Familjen bor i ett hus strax utanför samhället, bara några minuter med bil men utan gång- eller cykelväg. När skolskjutsen drogs in i höstas blev Hjalmar en av flera barn som nu måste ta sig till skolan till fots eller bli skjutsade. För många föräldrar betyder det omvägar till arbetet, men för Hjalmars mamma, som arbetar natt, finns sällan orken att köra på morgonen.
– Jag har pratat med kommunen flera gånger. Jag vill bara att han ska kunna gå säkert, säger hon och tittar ut mot vägen där en timmerbil dundrar förbi.
I lokalsamhället har frågan om skolskjuts och säkra skolvägar blivit en symbol för något större – känslan av att landsbygden glöms bort. Föräldrarna har samlat in namnunderskrifter och skickat brev till både kommunen och Trafikverket. Några volontärer har målat upp tydligare vägkanter och satt upp reflexstolpar, men det räcker inte för att minska risken.
När Hjalmar kommer fram till skolan är han ofta trött men stolt. Han berättar för läraren att han såg två älgar på andra sidan vägen. Men under ytan finns en oro som man inte borde behöva känna när man är sex år och bara ska till skolan.
Kommunen har tillsatt en utredning om trafiksäkerheten längs E12:an, men beslut om gångbana eller återinförd skolskjuts väntas tidigast till nästa år. Tills dess fortsätter Hjalmar sin vandring längs vägrenen, varje steg ackompanjerat av ljudet från lastbilarna som rusar förbi.
