Oscarskyrkan i Stockholm var fylld till sista plats när hundratals människor samlades för att ta farväl av 25‑åriga My, som miste livet i det brutala mordet i Rönninge. Ljusen fladdrade svagt i kyrkans valv medan doften av liljor och rosor fyllde rummet. Stämningen var tung men varm, en stilla blandning av sorg, vrede och samhörighet.
Vänner, familj och kollegor hade rest långväga för att närvara. Många bar ljusa kläder, enligt familjens önskan, för att hedra Mys ljusa och levande personlighet. I bänkraderna hölls händer, tårar torkades tyst bort och blickar möttes i ordlös förståelse.
Under ceremonin talade Mys närmaste om en person som alltid satte andra före sig själv, som spred omtanke och humor var hon än gick. En vän mindes deras sena samtal och skratt som överröstade natten, en kollega berättade om hennes engagemang på arbetsplatsen och hur hon fick alla att känna sig sedda.
Prästen talade om en ung kvinnas liv som bröts mitt i, om ett samhälle som söker svar och om att våga hålla fast vid ljuset även när mörkret känns oövervinneligt. Ett stycke musik framfördes av en nära vän och fick många att luta huvudena mot varandras axlar.
Utanför kyrkan lyste vårsolen svagt över en stig av blommor, brev och tända ljus. Människor stannade kvar länge, vissa i stillhet, andra i lågmälda samtal. Efteråt lämnade familjen kyrkan hand i hand, omslutna av applåder, gråt och stilla viskningar: en kollektiv kärlekshandling i en tid av ofattbar förlust.
Oscarskyrkan stod kvar i tystnad när portarna stängdes. Kvar fanns ekot av en ung kvinnas minne – och en stad som samlats för att säga farväl, men också för att hålla hennes namn levande.
