Det var svårt att hitta ord när vännerna samlades vid stranden i kvällssolen, den plats där My trivdes bäst. Hon brukade säga att varje solnedgång var unik, en påminnelse om att livet alltid rörde sig framåt. Nu stod havet stilla, himlen målades i de färger hon älskade mest – djupt orange, mjukt rosa och skimrande blått.
My, 25 år, var en person som syntes och kändes. De som kände henne beskriver henne som snabbtänkt, med ett skratt som ofta överraskade och smittade av sig, och en förmåga att se lösningar där andra såg hinder. Hon kunde få ett helt rum att börja le med en enda kommentar, ett spontant infall eller en varm blick.
Hon växte upp nära havet och kallade stranden sitt andra hem. Det var där hon hämtade kraft, där hon skrev, drömde och planerade framtiden. Havet symboliserade för henne frihet – en ständig rörelse, en rytm hon kände igen i sig själv.
Vännerna berättar att hon ofta var den som tog initiativ, som fick idéer, drog med andra och skapade gemenskap. Hon var snabb i tanken men också närvarande, lyssnade alltid färdigt innan hon själv tog ordet.
Nu minns de henne med ett leende, precis så som hon levde sitt liv – med nyfikenhet, värme och en blick mot horisonten. My betydde mycket för många, och i varje solnedgång vid havet finns ett stycke av henne kvar.
