De flesta anhöriga till utländska stridande har nu lämnat det så kallade IS-lägret al-Hol i nordöstra Syrien, enligt källor inom humanitära organisationer på plats. Lägret, som under flera år hyst tiotusentals människor med kopplingar till den tidigare terrorgruppen Islamiska staten, har länge setts som en humanitär och säkerhetsmässig utmaning för de lokala myndigheterna och det internationella samfundet.
Enligt uppgifterna har majoriteten av de utländska kvinnorna och barnen repatrierats till sina hemländer eller överförts till särskilda anläggningar i regionen, medan en mindre grupp ännu väntar på besked om sin framtid. Humanitära aktörer beskriver situationen som fortsatt svår, men menar att trycket på lägrets infrastruktur har lättat i takt med att antalet boende minskat.
Flera europeiska länder har de senaste månaderna intensifierat arbetet med att ta hem medborgare från Syrien, efter återkommande uppmaningar från både FN och frivilligorganisationer. Repatrieringarna har dock väckt debatt på hemmaplan. Kritiker har varnat för säkerhetsrisker, medan människorättsorganisationer betonar vikten av att barnen i lägret inte ska hållas ansvariga för sina föräldrars val.
Källor inom kurdiska självstyret i nordöstra Syrien uppger att de kvarvarande flyktingarna i al-Hol framför allt kommer från Irak samt vissa centralasiatiska och nordafrikanska länder. Säkerhetsläget i området beskrivs som instabilt, men antalet incidenter har minskat i takt med att lägret tömts.
Bilder från platsen visar övergivna tält, leriga gångar och FN-fordon som lastar av förnödenheter. Flera humanitära organisationer framhåller att nästa steg blir att hjälpa de tidigare lägerinvånarna att återanpassa sig till samhällsliv och, i de fall där det är möjligt, återförenas med släktingar i hemländerna. Samtidigt råder osäkerhet kring hur många barn som fortfarande saknar medborgarskap och vilken rättslig status de kommer att få framöver.
En representant för en internationell hjälporganisation beskriver situationen som ett avgörande ögonblick. Efter år av stillastående förhandlingar tycks processen nu röra sig framåt, men frågan om ansvar, rättsprocesser och rehabilitering återstår ännu att lösa.
