Aftonbladet träffar Hojattolah Faghani på Lidingö, en kylig vårdag då vinden från vattnet bär med sig både lugn och sorg. Han sitter vid ett kafébord, händerna tätt knäppta, blicken vandrande mellan skumrande kaffekoppar och mobilens skärm som gång på gång fylls av nyheter hemifrån. Det är svårt att tala om Iran utan att rösten skälver, säger han stilla. Sedan protesterna bröt ut har han nästan inte sovit.
Han berättar om vänner, släktingar och bekanta som försvunnit, gripits, torterats. Tiotusentals tros ha dödats under protesterna, men den exakta siffran är omöjlig att verifiera. Regimens grepp om informationsflödet är hårt. Trots det har filmer, vittnesmål och bilder smugit sig ut. Hojattolah visar en inspelning på sin telefon: folkmassor på gatorna, rop som blandas med sirener. Han säger att många av dem på bilderna inte längre lever.
På Lidingö försöker han leva ett vanligt liv, arbetar, hämtar barnen från skolan. Ändå bär varje dag en underton av skuld. Han beskriver hur svårt det är att leva i trygghet när människor han känner kämpar för sin frihet under dödshot. ”Det finns ett avstånd man inte kan överbrygga”, säger han. ”Man äter, man skrattar, men inombords känns det fel.”
Han berättar att han deltar i manifestationer i Stockholm, skickar pengar, hjälper till att översätta vittnesmål från persiska. För honom handlar det om att låta de dödas röster fortsätta tala. ”Om vi blir tysta här, vinner de där”, säger han och ser ut över vattnet.
Det blir tyst en stund. Fåglarna skriker över himlen. Hojattolahs blick är stadig, men rösten mjuknar. Hans hopp, säger han, ligger i de unga. ”De är orädda. De har redan förlorat så mycket att de inte längre kan ge upp.” Sedan reser han sig, drar jackan tätare kring sig och tackar för samtalet. Det är dags att hämta barnen. Men i stegen bort från kaféet finns också något mer – en beslutsamhet som vägrar slockna, trots allt.
