ÖREBRO. Ett år har gått sedan den där natten då sirenerna aldrig tystnade och gatorna fylldes av oro. I dag ligger staden åter stilla, men under ytan bär många fortfarande på minnen som vägrar blekna. På torget, där människor nu åter promenerar till arbetet eller tar en kaffe på väg till bussen, är det svårt att föreställa sig kaoset som rådde. Samtidigt syns spåren tydligt – i blommorna som fortfarande läggs vid minnesplatsen, i samtalen som dör ut när någon nämner året som gått.
För de närmast drabbade är sorgen fortfarande en del av vardagen. Familjer försöker pussla ihop ett liv som sprack den kvällen, och många kämpar med rädsla och sömnsvårigheter. Föreningar, kyrkor och stödorganisationer har haft en central roll i återhämtningen. På Stortorget sitter volontärer flera gånger i veckan för att erbjuda samtal, och i skolorna lär sig barnen vad trygghet betyder på nytt.
Polisen beskriver året som en tid av eftertanke. Trygghetsvandringar, ökad närvaro på kvällstid och bättre samverkan mellan myndigheter har blivit vardag. Samtidigt fortsätter utredningar och rättegångar att påminna om det som inträffade. “Vi kan aldrig glömma, men vi kan tillsammans se till att det inte händer igen”, säger en av de ansvariga utredarna.
I stadsdelarna som drabbades hårdast märks också tecken på framtidstro. Nya initiativ för ungdomar, öppna mötesplatser och trygghetsvärdar har gjort skillnad. Örebroborna har gång på gång samlats för minnesstunder, för att visa att staden inte låter sig slås sönder av våldet. “Vi går vidare, men vi glömmer inte” är orden som återkommer, skrivna i ljuslyktor, tal och i hjärtan som långsamt försöker läka.
