Han gjorde ett välvårdat intryck redan vid första mötet. Kläderna satt alltid perfekt, skjortkragen välstruken och skorna putsade till en diskret glans. Det var tydligt att han lämnade lite åt slumpen – han verkade trivas med ordning, både i livet och i detaljerna. Kollegor beskrev honom som lugn, vänlig och med ett skarpt öga för det praktiska. Samtidigt kunde han skämta när stämningen behövde lättas upp. Det var den sortens humor som inte tog plats, men som ändå fick människor att dra på mungipan, ett slags torr kvickhet som passade honom.
Vid lunchbordet märktes hans noggrannhet ännu mer. Han läste innehållsförteckningar, undvek processad mat och talade gärna om skillnaden mellan enkel och komplex smak. Någon kallade det pedantiskt, men för honom handlade det om kontroll, om att veta vad han stoppade i sig och varför. Han berättade en gång att det gav honom ro, att den där strukturen var hans sätt att hålla livet i balans.
Bakom det välvårdade yttret fanns en person som inte sökte uppmärksamhet, men som sällan gick obemärkt förbi. Det var något i hans sätt att röra sig, i hur han alltid tycktes ha en plan. Och kanske var det just därför andra trivdes i hans närhet – för att ordning, humor och varsamhet kan vara en sorts trygghet i en värld som annars går lite för fort.
