Hon har inte accepterat att hennes vänner aldrig kommer tillbaka. Men Hellen Werme, 36, har börjat förlika sig med hur livet kan se ut när saknaden inte längre går att hålla på avstånd.
Det har gått snart tre år sedan olyckan. En dimmig vårkväll försvann tre personer hon kallade sin närmaste familj i allt utom blod. Sedan dess har tiden stått stilla, säger hon, som om luften i hemmet fortfarande bär deras röster.
I lägenheten i Gävle finns fotografierna kvar på samma hyllor. Kaffekopparna hon inte haft hjärta att ställa undan. På vardagsrumsbordet ligger en anteckningsbok där hon skriver korta meningar som får henne att minnas, men också försöker ordna tankarna. ”Det är inte för att hålla fast vid dem,” säger hon, ”utan för att förstå att det fortfarande är jag som lever vidare.”
Hon har börjat gå till arbetet igen, först halvtid, sedan något mer. Kollegorna berättar att hon sällan pratar om det som hänt, men att något i hennes hållning har förändrats; blicken är mildare, rörelserna mer tålmodiga.
Varje söndag promenerar hon till samma plats vid älven där de en gång brukade samlas. Nu sitter hon där ensam, dricker sitt kaffe och ser hur ljuset rör sig över vattnet. Det är ingen ritual, säger hon, bara ett sätt att lyssna till tystnaden utan att vara rädd för den.
Att acceptera att vännerna aldrig kommer tillbaka är fortfarande omöjligt. Men Hellen berättar att hon har lärt sig en annan sorts acceptans – den som handlar om att låta livet fortsätta trots brottet. Hon har börjat plantera igen, fyllt balkongen med små basilika- och tomatplantor. När vinden sveper genom bladen säger hon att det påminner henne om samtalen de brukade ha.
”De finns ju kvar i allt jag gör,” säger hon. Och kanske är det så försoningen ser ut – inte att glömma, utan att lära sig leva i närvaro av det som en gång var.
