Tiotusentals civila tros ha dödats i händerna på Irans regim. Vittnesmål från överlevande, anhöriga och tidigare tjänstemän pekar mot ett systematiskt förtryck som sträcker sig över decennier. Organisationer för mänskliga rättigheter beskriver ett mönster av godtyckliga arresteringar, tortyr och avrättningar, där oppositionella, minoriteter och oliktänkande har drabbats hårdast.
Internationella observatörer kallar situationen för ett uppenbart brott mot mänskligheten, men reaktionerna utifrån har hittills varit splittrade. Vissa regeringar har krävt oberoende utredningar och hårdare sanktioner mot ansvariga, medan andra valt en mer försiktig linje av rädsla för att destabilisera den redan oroliga regionen.
I exil hörs röster som kräver att världssamfundet agerar gemensamt, att tystnaden bryts och att de som överlevt får rättvisa. Samtidigt fortsätter regimens företrädare att avfärda anklagelserna som propaganda och hävdar att landet står inför en internationell konspiration.
Frågan kvarstår: vad kan och vågar omvärlden egentligen göra när rättvisa står mot realpolitik? I skuggan av de politiska kalkylerna växer smärtan hos de familjer som förlorat allt, och hoppet om ansvarsskipning tycks för många vara den sista tråden att hålla fast vid.
