Petra Lindberg sitter tyst på åhörarbänken, händerna hårt knutna i knät. I den svala rättssalen ekar varje hostning, varje prassel av papper. Hon har följt varje förhandling sedan rättegången startade, hennes blick stadigt fäst på den plats där den åtalade sitter. Mannen som misstänks ha mördat hennes föräldrar undviker hennes ögon, blicken vandrar istället mot bordet framför honom, som om det skulle kunna skydda honom från de ord som nu vägs, analyseras och tolkas av domare och nämndemän.
Utanför tingsrätten står mediernas kameror på rad, en påminnelse om att det som utspelas här inte bara handlar om rätt och straff, utan också om sorg, saknad och en familj som brutits sönder. Petra har valt att delta i varje förhandling, trots den psykiska påfrestningen. Hon beskriver det som både en plikt och en rättighet – att få höra vad som sägs, att få se mannen i ögonen när bevisen läggs fram.
Åklagaren läser upp detaljer ur utredningen, vittnesmål och tekniska bevis. Orden är torra, faktabaserade, men för Petra förvandlas de till bilder som bränner sig fast. Hon försöker andas lugnt, men ibland måste hon stiga ut i korridoren för att samla sig. På bänken bredvid henne sitter en vän som stöttar i tystnad.
Försvararen målar upp en annan bild, försöker plantera tvivel, ifrågasätter metod och motiv. Petra hör argumenten, men för henne handlar allt längre om något större än skuldfrågan. Det handlar om att ge plats åt minnet av två människor som en gång fyllde hennes liv med trygghet och vardag.
När rätten ajourneras för dagen reser hon sig långsamt. Luften i salen känns tung och stillastående. Utanför väntar kvällens kyla, journalisternas frågor, den prövande väntan på dom. Hon svarar kort, rakt men utan ilska. Sedan går hon därifrån, med blicken fäst framåt, som om varje steg vore en del i själva återhämtningen – ett steg bort från brottet men inte från dem hon förlorat.
