Tiotusentals civila tros ha dödats i händerna på Irans regim. Vittnesmål och läckta dokument tecknar en bild av övergrepp, tortyr och försvinnanden, där offren ofta är oppositionella, människorättsaktivister eller journalister. Organisationer för mänskliga rättigheter beskriver situationen som ett av de mest omfattande och systematiska brotten mot mänskligheten i modern tid.
I flera provinser rapporteras massgravar ha upptäckts i samband med protestvågor, och anhöriga vittnar om ett ständigt hot mot den som ens försöker söka information om de försvunna. Den statliga säkerhetsapparaten pekas ut som ansvarig, men regimen förnekar anklagelserna och hävdar att uppgifterna är resultatet av västerländsk propaganda.
Internationella reaktioner har varit återhållsamma. Trots uppmaningar från FN och enskilda stater saknas gemensamt agerande för att utreda händelserna. Många menar att realpolitiska intressen, handelsfrågor och rädslan för att destabilisera regionen ligger bakom tystnaden.
För de drabbade återstår frågan om framtiden. Vad kan världen egentligen göra när rättvisa kräver att mäktiga aktörer tar ställning? Samtidigt växer trycket inifrån Irans eget civilsamhälle — bland exilgrupper, unga demonstranter och anhöriga till offren — på att sanningen inte ska glömmas bort. I en tid av global osäkerhet framstår deras kamp som både livsfarlig och nödvändig.
