Regnet faller tungt över Gaza. De första vinterns stormar har dragit in över det redan sargade området och förvandlat gator till leriga vattenflöden. I flyktinglägren, där tusentals människor nu lever i tält eller byggnader hopsnickrade av plåt, träbitar och plast, tränger kylan in genom varje spricka. Många saknar både torra kläder och värmekällor.
I det sönderbombade landskapet blir vardagens små uppgifter en kamp mot vädrets makter. Familjer försöker skydda sig från vind och vatten med presenningar som snabbt blåser sönder. På vissa platser står tält i vatten upp till midjan, och människor tvingas flytta sina tillhörigheter gång på gång. Barnen hostar i den fuktiga luften, och sjukdomar sprider sig snabbt när sanitet och rent vatten är en bristvara.
Hjälparbetare beskriver situationen som akut. De varnar för att de kommande veckorna kan bli avgörande, särskilt för de mest sårbara: småbarn, äldre och personer som redan är skadade eller sjuka. Bristen på humanitär tillgång gör att det bara når in begränsade mängder förnödenheter. Mat, medicin och rena filtar är knapphändiga resurser, och i mörkret flimrar några få ljus från generatorer som fortfarande fungerar.
Efter månader av strider ligger stora delar av infrastrukturen i ruiner. Avloppssystemen har kollapsat, vägar är oframkomliga och många av de få sjukhus som fortfarande håller öppet har översvämmats. Samtidigt hörs ekot av regn mot plåt nästan oavbrutet – ett monotont ljud som blandas med vindens tjut och dova röster från människor som försöker hålla modet uppe.
I denna tunga vinternatt framstår regnet både som en symbol för naturens kretslopp och som en påminnelse om hur den mänskliga förstörelsen förvärrar varje ny påfrestning. När stormen fortsätter över Gaza är det fortfarande oklart hur de som redan förlorat nästan allt ska klara ännu en vinter.