Över tvåhundra arter har redan försvunnit från Sveriges fauna och flora, och oron växer nu för att både tornuggla och fjälluggla snart kommer att läggas till på den dystra listan över nationellt utdöda arter. Forskare och naturvårdare varnar för att situationen är akut, och att utan kraftfulla insatser riskerar dessa ikoniska fåglar att försvinna helt från svenska landskap inom bara några år.
För tornugglan, som en gång i tiden var en självklar syn på lador och kyrkspiror i södra Sverige, har kombinationen av kalla vintrar, brist på boplatser och minskad tillgång på föda gjort det nästan omöjligt att upprätthålla livskraftiga populationer. De senaste rapporterna visar att endast en handfull observationer gjorts det senaste decenniet, främst i Skåne och på Gotland.
Även fjällugglan, som är starkt knuten till tundralandskapen i norra Skandinavien, har minskat dramatiskt. Klimatförändringarna har förändrat livsförhållandena i fjällkedjan, och bristen på smågnagare – särskilt lämlar, som utgör artens huvudföda – har gjort häckningsframgångar allt mer sällsynta. Tidigare kunde fjällugglor ses patrullera öppna vidder under sommaren, men nu rapporteras endast enstaka par under gynnsamma år.
Naturvårdsverket betonar att både internationellt samarbete och riktade åtgärder i Sverige är avgörande för att vända trenden. Förslag som diskuteras innefattar restaurering av gamla jordbrukslandskap, skydd av viktiga häckningsområden samt stödutfodring under hårda vintrar. Men trots dessa initiativ är det tydligt att tiden håller på att rinna ut.
Att två så karismatiska arter riskerar att försvinna ses som en symbol för en bredare ekologisk kris. Forskare talar om ett systemskifte där flera av Sveriges tidigare vanliga arter successivt trängs undan av förändrade klimatmönster och mänsklig markanvändning. Tornugglans tystnade rop och fjällugglans tomma bon står därmed som sorgliga vittnesmål om den pågående förlusten av biologisk mångfald i landet.