Robert Ivnäs har arbetat som busschaufför i drygt tretton år. Han har kört tidiga morgonlinjer, sena natturer, tomma gator i vintermörker och fullsatta bussar genom sommarsolen. Men den här söndagen känns annorlunda. När han sätter sig bakom ratten har han en klump i magen – en oro som inte vill släppa taget. Det handlar inte om körningen i sig, den är tryggt inpräntad i kroppen efter åren bakom ratten. Det är andra saker som gnager.
De senaste månaderna har tonen bland passagerarna förändrats, berättar han. Fler stressade blickar, fler hårda ord. Han märker det särskilt på helgerna, när folk är trötta eller på väg hem efter fest. “Man hinner knappt säga hej innan någon redan klagar på tidtabellen,” säger Robert. Han suckar och tittar ut genom bussens stora vindruta. Han älskar fortfarande jobbet, men det känns som att klimatet har hårdnat.
Kollegerna vittnar om samma sak. Diskussionerna i personalrummet handlar mindre om körteknik och mer om trygghet, respekt och arbetsmiljö. Några har till och med börjat fundera på att lämna yrket. Det hade Robert aldrig trott för bara några år sedan. Då var stoltheten över att köra buss genom staden något självklart. Nu har den ersatts av ett visst mått av rädsla.
När motorn startar och bussen rullar ut från depån tar han ett djupt andetag. Han försöker tänka på de passagerare som faktiskt ler, tackar och uppskattar hans arbete. “De finns fortfarande,” säger han och ler svagt. “Det är dem jag försöker fokusera på.”
Söndagen är lång och vägen framför honom kröker sig i morgondimman. Robert styr ut i trafiken, med samma noggrannhet som alltid, men också med en stilla förhoppning om att dagen ska bli lugn – och att den där klumpen till slut ska försvinna.